Home:  nilsolof.se 

 

                                              

Psi-spåret -

kanske vetenskapligt ej säkert bevisat, men i hög grad praktiskt användbart!

 

Som framgår av andra artiklar på dessa sidor om psi-spåret har kritikerna invänt att det inte är säkert vetenskapligt bevisat.
Tillräckligt utförliga försök, där alla andra möjligheter absolut 100% säkert har kunnat uteslutas, har inte gjorts.
Därmed, menar kritikerna, saknar psi-spåret "vetenskapligt intresse".
Men detta spelar ingen roll för den som söker ett borttappat föremål.
Då kan psi-spåret användas, hur vetenskapligt bevisat eller obevisat det än må vara. 
Vad man behöver är en person som kan känna av slagrutan,
och en (det kan vara samma person, eller en annan) som kan fokusera på målobjektet, "sända".
Här är ett fall som belyser praktiska aspekter på användning av psi-spåret för att finna ett borttappat föremål.

 

Nyckelvittnet

 

Här är ännu ett exempel på att psi-spåret kan fungera inte bara i formella experiment, utan också i verkliga livet för att finna gömda eller borttappade föremål. Denna sökning gjordes den 30 december 2011. Alexander är en ung man som bor på Skäggebols gård. Så här berättar Göte:

 

” Här är ett litet försök med psi-spår och slagruta; en bagatell men det fungerade praktiskt. Alexander frågade om jag ville hjälpa honom att med psi-spåret finna hans bilnycklar. Det var bråttom, för han skulle upp till Sälen och åka skidor. Visserligen hade han en reservnyckel, men det kändes otryggt att bara ha den. Han hade letat på flera ställen i det stora huset utan resultat, även i tamburen där han hade sin överrock; ingenstans i fickorna fanns nyckelknippan. Han menade att den platsen var utesluten.

 

Då jag inte sett hans nyckelknippa förut hade jag svårt att visualisera den, och bad honom själv agera sändare. Vi valde en första sändarplats ca 12 meter utanför huset. Alexander sände, och sedan gick vi båda med slagrutan runt sändarplatsen och fick ett tydligt utslag som såg ut att gå till just tamburen. Därefter valde vi en annan sändarplats för att få en eventuell krysspunkt. Det blev ett tydligt spår som i tamburen bildade krysspunkt med det första spåret. Alexander var skeptisk eftersom han letat där tidigare. Men jag sa, "vi ger inte upp", eftersom det drog så starkt i klykan. Den drog till en lägre nivå än vanligt, vilket tydde på att målobjektet (nycklarna) borde finnas i golvnivå.

 

På golvet fanns en massa skor. Alexander letade bland dem och hittade nyckelknippan exakt i den beräknade krysspunkten. Det var ju lite lustigt eftersom vi inte här kan åberopa förväntan och tro, då Alexander på förhand menade att den platsen var otänkbar eftersom han letat där tidigare; ändå fick vi utslag dit.

 

Skeptikernas argument brukar ju annars vara att utslag med slagruta endast rör sig om ’tro och förväntan’.”
 

På min fråga om de båda gick med slagrutan förtydligade Göte:

 

”Alexander var sändare, men sedan gick vi båda tillsammans på så vis att han höll i ena skänkeln av slagrutan och jag i den andra. Vi har observerat att om vi båda håller i slagrutan på det sättet blir det kraftigare utslag.

 

En viktig detalj i sammanhanget är att man kan avgöra på vilken nivå som målobjektet finns. Som du vet utgår psi-spåret från sändaren i höjd med solarplexus, vilket kan mätas med slagrutan. Om sändarplatsen är ganska nära målobjektet så kan slagrutepersonen direkt följa spåret ända fram. Om föremålet ligger i mark- eller golvhöjd går spåret från sändaren snett nedåt mot objektet. Utslaget känns alltså kraftigare längre ned.

 

Egentligen var det den detaljen som gjorde att jag anade att vi var på rätt spår. Är man skeptisk kan man alltid säga att Alexander undermedvetet visste var nyckelknippan fanns, för det var ju han som tappat den just bland skorna i tamburen. Man får då notera att han alls inte trodde att bilnyckeln kunde finnas i tamburen.

 

Som du vet har jag upptäckt att även jag kan gå med slagruta, om den är lite tunnare och spensligare. När ni var här för 20 år sedan trodde jag mig inte ha den förmågan alls, utan jag fungerade som sändare medan mina slagrutemedhjälpare fick utföra detekteringen. Min far Arthur och Leif A. med flera kunde få utslag även med kraftigare klykor, vilket tyder på att de hade en starkare förmåga än jag. För att jag skall lyckas behövs lite subtilare klykor, helst smidiga av plast. Alexander känner även av att gå med slagruta, men när vi detekterar tillsammans blir det kraftigare utslag än om vi gör det var för sig.

 

Alexander och jag har gjort flera försök då han gömt sig ute i terrängen. Därefter har jag först sänt på honom och sedan själv detekterat psi-spåret, och faktiskt lyckats hitta honom vid gömstället. Men mina utslag blir inte så kraftiga som när vi gemensamt söker något och båda håller i klykan.”

 

 

Skiss av Göte, med kommentar: Tamburen är skalenligt återgiven, övriga huset ungefärligt.