Home:  nilsolof.se 

 

                                              

Ho'oponopono

 

 

  

 

Ho’oponopono,

eller

”Dra en ramsa!”

 

Ibland upplever vi oro, ängslan, irritation, ilska eller liknande känslor. Det är lätt att fastna i sådana känslor och älta tankar med bekymmer, självömkan eller anklagelser som tema. Då är det bra att ha en strategi, ett verktyg, för att snabbt kunna bryta ältandet och komma i balans. En nygammal sådan strategi för stresslindring kommer från Hawaii.  

På Hawaii fanns sedan hundratals år en tradition av folklig visdom; jag vet inte hur mycket som nu finns kvar. Den utövades av ”kahunas”, efter en till stor del hemlig kunskap som fördes vidare i släkten. Det finns många böcker därom, t ex. av amerikanen Max Freedom Long omkring 1950. Han studerade denna tradition i tiotals år och gav den namnet ”huna”. 

Kahunas var en sorts schamaner som hade stort inflytande i samhället. De anlitades bl.a. för att lösa konflikter i en grupp, och använde då en särskild procedur. Det kunde vara inom familjen, i byn eller på en arbetsplats. Metoden var omständlig men tydligen mycket effektiv. Den kallades Ho’oponopono. På hawiianska betyder det ungefär ”rätta till” eller ”göra rätt”. 

Mornah Simeona (1913-92) var infödd i en kahuna-familj och växte upp med denna tradition. Mot slutet sitt liv utvecklade hon Ho’oponopono till en metod för konfliktlösning inom en individ, alltså en form av stresshantering. En av hennes elever är den amerikanske psykologen Hew Len, som har fortsatt hennes arbete.

Allt utanför finns inom mig! 

En grundtanke i den moderna formen av Ho’oponopono är att allt jag upplever är inte mitt fel, men väl mitt ansvar. Om någonting finns i mitt uppmärksamhetsfält så har jag på något sätt medverkat till att det kommit dit. (Denna tanke finns inte bara i Ho’oponopono utan också i flera andra livsfilosofier, t.ex. hos Epiktetos för 2000 år sedan och 500 år tidigare hos Buddha.) I stället för att anklaga någon annan för att jag inte tycker om det jag iakttar, så accepterar jag att jag ser det som finns. Genom att ändra mitt tänkande om det så ändrar jag min upplevelse. Detta uttrycks också i svensk folklig visdom i talesätt som ”Det är mer hur man tar det än hur man har det”. Eller en annan formulering: Vi kan ibland inte bestämma hur vi har det, men vi kan alltid bestämma hur vi tar det!

Man kan använda liknelsen med en dator. Det jag ser på datorskärmen motsvarar vad som just nu finns i mitt uppmärksamhetsfält. Om jag inte tycker om det jag ser på skärmen så är det meningslöst att klaga på skärmen, eftersom orsaken till vad jag ser finns i programmet i datorn. Det är jag själv som har startat programmet. Ho’oponopono erbjuder då en metod att avsluta programmet så jag kan välja ett annat. Jag behöver inte grubbla över hur programmet har kommit in i min dator, det kan jag ändå inte veta. Sådant grubbel är meningslöst och tar bara min energi. Det är mer givande att använda energin till att byta program.   

Minnen och inspiration

Enligt Ho’oponopono finns det bara två drivkrafter till våra tankar och handlingar: minnen eller inspiration. Minnen är stora eller små program inlagrade i vår ”dator”, som gärna går automatiskt och förefaller leva sitt eget liv i vårt undermedvetna. De handlar om allt möjligt från vår födelse och framåt. (I den gamla hawaiianska traditionen trodde man också på minnen från förfäderna, vilket är främmande för vårt tänkande. Vi kan bortse från denna tro.) Ju mindre vi styrs av minnen, desto mer plats får vi för inspiration som kan ge verklig livsglädje. Vi kan alltså skriva nya program för vår dator.  

Vi har ju både roliga och tråkiga minnen. Sådant som vi minns med glädje är inget problem, det kan vi gå tillbaka till och återuppleva så ofta vi vill. Det är de dystra eller smärtsamma minnena som mer eller mindre omedvetet för oss styr delar av vårt upplevande, som gömda men envisa program i vår inre dator. Ho’oponopono erbjuder en väg att neutralisera dem, att ”städa hårddisken”.  

Ho’oponopono föreslår att jag vänder mig till mitt ”högre jag” eller vad man kan kalla ”det gudomliga” inom mig. Jag behöver inte spekulera över vad det innebär, jag tänker mig bara möjligheten att något sådant kan finnas. Om jag har svårt med begreppet ”högre jag” kan jag helt enkelt tala med mig själv. Ho’oponopono kan användas oberoende av religion, eller frånvaro av religion.  

Hur gör jag praktiskt?

Om jag vill kan jag först uttrycka min avsikt med den övning jag ska göra, för att få den mer fokuserad. Jag tänker då på den situation som är problemet, t ex. att personen X är ovänlig mot mig. Jag säger inom mig någonting som jag riktar till mitt ”högre jag”. Det kan vara i stil med: ”Hjälp mig nollställa de minnen som skapar problemet med X”, eller ”Hjälp mig med programmet inom mig som visar sig som problemet med X.” 

Om detta känns krångligt kan jag börja direkt med själva övningen. Den består helt enkelt i att jag tyst inom mig (eller högt om jag vill) upprepar fyra fraser, om och om igen. Jag tycker själv det är enklast att använda de engelska formuleringarna eftersom all litteratur jag har sett är på engelska, men jag ger också förslag till svensk översättning. Engelska eller svenska är mest en smaksak. Det viktiga är inte orden utan tanken och känslan bakom dem.  

 

De fyra fraserna

I am sorry                  Jag beklagar, eller lättare: Ursäkta

Please forgive me      Förlåt, eller: Var snäll och förlåt mig

Thank you                 Tack, eller: Jag tackar

I love you                   Jag älskar dig, eller bara: Älskar dig

Vem riktas dessa uttalanden till? 
Jag citerar i översättning hur Joe Vitale beskriver det i boken Zero Limits: 

Det sätt Dr. Hew Len föredrar för helande är att först säga I’m sorry och Please forgive me. Du säger detta för att erkänna att någonting – utan att du vet vad det är – har dragits in i ditt kropp/själsystem. Du har ingen aning om hur det kom dit. Du behöver inte veta. Om du t ex. är överviktig, så har du helt enkelt fått in det program som gjorde dig sådan. Genom att säga I’m sorry säger du till det gudomliga inom dig att du önskar förlåtelse inom dig för vad som nu drog programmet till dig. Du ber inte det gudomliga att förlåta dig - du ber det gudomliga att hjälpa dig förlåta dig själv.

Utifrån detta säger du sedan Thank you och I love you. När du säger Thank you uttrycker du tacksamhet. Du visar din tro att problemet kommer att lösas till det bästa för alla berörda. Att säga I love you ändrar energin från blockerat tillstånd till flödande. Det upprättar din kontakt med det gudomliga. Eftersom ”noll-läget” (the zero state) är ren kärlek och gränslöst (has zero limits), så börjar du nå detta tillstånd genom att uttrycka kärlek. 

Vad som sedan händer är upp till det gudomliga. Du kan bli inspirerad att göra något, vidta en åtgärd av något slag. Vad det än är, gör det. Om du inte vet vad du ska göra, använd samma metod för att hela din villrådighet. När du är klar vet du vad du ska göra.  

Upprepa som ett mantra

Dessa fyra uttalanden kan användas som ett ”mantra”, ett indiskt ord för en fras som jag vid meditation upprepar om och om igen för att behålla min koncentration på meditationen. Jag kan använda dessa fraser för vilket problem som helst, stort eller litet.  

De allra flesta problemtankar jag har handlar ju om endera av två saker: Antingen anklagar jag någon annan eller mig själv för vad den eller jag har gjort, eller inte gjort, i det förflutna. Eller så oroar jag mig över något som kan hända i framtiden. Men det förflutna har gått, framtiden har ännu inte kommit. Så inget av detta kan jag nu påverka med mina bekymmerstankar. Det enda orostankarna garanterat säkert åstadkommer är att jag nu mår dåligt av dem. Jag mår dåligt just nu, och nu är den enda tid som finns. 

Då kan jag lika gärna säga inom mig: ”Hjälp mig att nollställa det program inom mig som visar sig i det här problemet”. Eller jag kan välja den enklaste vägen, som är att direkt flytta mina tankar till ”mantrat” och bara upprepa det inom mig, om och om igen: I’m sorry, Please forgive me, Thank you, I love you. Så länge jag fortsätter upprepa detta mantra kan jag ju inte samtidigt älta bekymmerstankar som ändå inte gör någon nytta. (Givetvis behöver jag inte sitta stilla under övningen, jag kan syssla med vad som helst.)  

Jag märker att mantrat har en lugnande verkan. Efter en stund kan jag rentav bli medveten om en konstruktiv tanke, något jag kan göra för att förbättra situationen. Det innebär att jag inte längre är blockerad av minnen utan har fått tillgång till inspiration, om än bara en första liten glimt. Om jag fortsätter processen kanske mer inspiration kommer. Jag kan fortsätta så länge jag känner för det. Om jag hellre vill gå tillbaka och älta bekymmer kan jag ju alltid göra det. Annars kan jag öva Ho’oponopono för all stress och alla stora eller små bekymmer.  Även för kroppsliga besvär, till exempel värk (som ofta orsakas av eller i varje fall förvärras av psykisk spänning). 

Jag har tidigare i tidskriften Sökaren skrivit om andra stresslindrande metoder, som jag själv funnit verksamma och även lärt intresserade patienter. I nr 3/1997 skrev jag om hjärtfokusering, att ”gå dit hjärtat leder dig”. En artikel i nr 4/2000 beskrev fokuserad akupressur, känd under förkortningen EFT. Årgång 2005 hade två artiklar om att rikta tänkandet åt det håll jag vill, ”Med våra tankar skapar vi världen” i nr 1 och ”Välj en tanke som känns bättre!” i nr 2.  Alla dessa metoder fungerar. T.ex. EFT utövas av tusentals terapeuter runtom i världen, hjärtfokusering är välkänd, och den livsfilosofi som är grund för artiklarna 2005 har inspirerat många. Varför behövs då en metod till?  

Den stora fördelen med Ho’oponopono jämfört med många andra stresslindrande metoder är att jag kan använda den rent mekaniskt. Jag kommer i en stressituation av något slag och vet för ögonblicket inte vad jag ska tänka om den eller göra åt den. Jag upplever irritation, ilska, frustration, förtvivlan, självömkan eller någon annan ”negativ” känsla som gör att jag inte mår bra. Jag kan då använda någon av de strategier som nyss nämndes. Men de tar alla lite tid att komma igång med, i varje fall om jag inte har rutin på dem så att jag kan använda dem närmast automatiskt. Då kan jag alltid börja direkt med mantrat: I´m sorry… och bara låta det rulla inom mig. För att tala modernt språk är det som att trycka på knappen till en inre MP3-spelare och låta den gå på Repeat. Efter en stund känns det lugnare och jag kan få tillgång till en glimt av inspiration.

Meditation

Mantrat kan också användas som en form av meditation, även när jag inte är medveten om några problem just då. Jag kan använda alla fyra fraserna, eller bara de två sista: Thank you, I love you. Jag riktar dem då till mig själv, till det gudomliga (efter vilken uppfattning jag kan ha om det), till den blomma jag just ser eller den fågel jag hör sjunga, till den människa jag möter, till bilen jag kör, eller till livet i allmänhet. När jag går kan jag ta dem i takt med stegen, ett eller två steg på varje fras. Då kan jag säga mer rytmiskt Thank you, Love you, Thank you, Love you….  Dr.  Hew Len föreslår också att använda enbart I love you som mantra; han menar att denna fras sammanfattar hela processen.

Sov gott!

Thank you – Love you kan också användas i sängen inför insomnandet. Då gärna i takt med andningen, det ena på in- och det andra på utandningen. Eller Thank you på en utandning och Love you på nästa. Pröva vilket som känns bäst. Det viktiga är att fortsätta i lugn takt en bra stund. 

Ligg gärna på rygg först, andas lugnt och medvetet och upprepa mantrat i takt med andningen. Vänd dig sedan i din sovställning och fortsätt övningen. Så snart du blir medveten om att du tänker på något annat: återgå genast till övningen, och fortsätt upprepa mantrat i takt med andningen. Fortsätt så länge du kan hålla dig vaken. Om du vaknar på natten, gör samma övning. Om du är medveten om något problem som stör insomnandet är det bäst att använda alla fyra fraserna, ett andetag på varje.

Flum?

Allt detta kan verka besynnerligt eller flummigt. Kan en gammal tradition från Hawaii, om än ”moderniserad”, ge oss moderna västerlänningar något av värde? Det blir delvis en fråga om livsåskådning och trossystem. Liknelsen med datorn kanske förefaller dig orimlig. Kanske du inte kan tänka dig att det inom dig kan finnas något som är värt att kallas ”högre jag” eller rentav ”gudomligt”. Men om du kan tänka dig möjligheten (du behöver inte alls tro på den, bara tänka dig att det kanske kan vara möjligt), då är det värt att öva Ho’oponopono. Och om du inte alls kan tänka dig något ”högre jag” så behöver du bara låtsas att du pratar med dig själv. Om du övar och inte genast ger upp, så kanske du rentav märker att du blir mindre styrd av minnen och i stället kan känna mer inspiration. Morrnah Simeona menade att ”Processen handlar väsentligen om frihet – fullständig frihet från det förflutna”. 

Den lättaste vägen

På engelska finns flera böcker om Ho’oponopono, t.ex. dessa två:

   Mabel Katz: The easiest way.  2004, 100 sidor.
Enkel och lättläst, ger det mest grundläggande. 
Finns nu också på svenska, Det lättaste sättet.

   Joe Vitale & I. Hew Len:  Zero Limits.  2007, 237 sidor.
Mer ingående, delvis något tungläst, ger många praktiska exempel och tips.

Det finns flera former av nutida Ho’oponopono. Om du söker på nätet finner du tusentals sidor. Bl.a. av lärare som vill sälja kurser, ljudfiler eller DVD med program, en del ganska dyra. På nätet och i böckerna nämns också vissa symboliska bilder som kan användas som tillägg till mantrat. Någon som är infödd på Hawaii (initialer JVW) menar att bara han har den ”äkta” metoden enligt Morrnah Simeona, och att alla andra versioner är utspädda och kraftlösa. Hans metod är i mitt tycke komplicerad och svår att minnas.

Här har jag bara beskrivit den enklaste formen av nutida Ho’oponopono.  Jag använder den dagligen, men glömmer den ändå ibland när den skulle behövas. Då kan jag säga I’m sorry… till min glömska. Jag har haft stort utbyte av denna väg till lindring av stress och oro. Kanske du vill pröva den?

 

   

Grrr . . .

 

Den arga figuren på bilderna kan vara en person som just nu irriterar dig. I stället för att svara med samma energi kan du öva antingen hela mantrat eller enbart Thank you, I love you. Du tackar honom för att han påminner dig om möjligheten att skapa inre fred även om den yttre situationen är minst av allt lugn. Figuren kan också vara en del av dig själv, t.ex. ett minne som anklagar dig själv eller någon annan. Du kan då säga till minnet ungefär: ”Tack för att du kommer och ger mig möjlighet att frigöra dig”, och sedan använda mantrat.

  

   

 I am sorry, Please forgive me, Thank you, I love you . . .

 

Poängen med Ho’oponopono är att öva metoden vid alla tänkbara stora och små problem, från lättaste irritation till ilska eller t.o.m. ångestattack, och använda mantrat om och om igen. Det kan inte överdoseras. Tvärtom, om du får det att gå nästan automatiskt så ger det bättre verkan. Om du inte vet vad du ska tänka, så kan du lika gärna tänka Thank you, I love you eller använda hela mantrat. Då kan du i varje fall inte samtidigt tänka meningslösa oros- eller anklagelsetankar. Kanske du t.o.m. får inspiration.

Det är inget högtidligt med Ho’oponopono, även om du först kan få det intrycket. En arbetskamrat som hade svårt att minnas namnet kallade metoden ”Hoppidoppi” – ett utmärkt svenskt namn tycker jag!

Hon använder detta verktyg dagligen: ”När jag känner mig stressad drar jag en ramsa, och det hjälper faktiskt!” Om vi möts i korridoren och hon tycker jag ser bekymrad ut får jag ett uppmuntrande: ”Du har väl inte glömt I’m sorry…?

Så varför inte pröva, och verkligen öva, att dra en ramsa?

Lycka till med Hoppidoppi!

 

 

 

I am sorry

Please forgive me

Thank you 
I love you

 

 

På svenska:                                                                         Kort form:

Jag beklagar, eller Ursäkta                                  Beklagar (eller Ursäkta, vilken som känns bäst )

Förlåt mig                                                           Förlåt

Jag tackar                                                           Tack

Jag älskar dig                                                     Älskar dig

 

__________________________________________________________________________________________

Man kan undra till vem jag riktar fraserna i H'oponopono? Tankar om det finns här.